Vila i frid, pappa.

Min pappa har somnat in. Jag satt vid hans sida till det sista andetaget.

Ett barn väljer inte sina föräldrar, men varje barn får leva med konsekvenserna av sina föräldrars livsval. Min relation till min far har varit oerhört komplicerad, och stundtals väldigt smärtsam. Det har också funnits många fina stunder.

Jag är inte rädd för att öppna upp mig om det svåra med livet, jag känner att det är mitt ansvar som innehållsskapare. Tro inte för en sekund att allt det som du ser på sociala medier är hela sanningen. Det är det aldrig. Få aldrig dåligt samvete över att andras liv ser bättre ut än ditt eget på Instagram och Facebook.

Vi människor, du och jag, vi är komplexa varelser. Du kan vara oerhört duktig, omtyckt och framgångsrik inom ett område, men du kan samtidigt vara fullständigt katastrofal och misslyckad i ett annat område. Skillnaden är oftast att de flesta känner till dina styrkor, men få vet något om dina svagheter. Jag tvivlar inte en sekund på detta när jag betraktar mitt eget liv i backspegeln. Exakt så var det också när min pappa levde.

Min pappa var en mästare på att tala och berätta historier. Han fick alla i rummet att skratta och känna sig varma inombords. Han älskade friluftslivet, och han älskade att fiska. Det är min pappa som tog mig ut i vildmarken. Han lärde mig att fiska. Det är tack vare min pappa som jag älskar vildmarken.

När min pappa växte upp så fanns varken YouTube, smartphones eller actionkameror. Men han utvecklade ett stort intresse för fotografi, och han hade ett stort behov av att få dokumentera vildmarken som han alltid längtade till. Man kan utan tvekan säga att äpplet föll inte långt ifrån trädet.

Min pappa var också mycket uppskattad i sitt arbete. Han har hjälpt massor av ungdomar att välja rättvisans väg här i livet. De som inte följt lagen har fått känna på lagens långa arm levererat av min far; en snabbtänkt, stark och orädd polis. Det var väldigt nära att även jag blev polis, men för mig öppnade livet en annan dörr i ett avgörande skede.

Det finns dock ytterligare en gemensam nämnare mellan mig och min far, en som jag fullständigt hatar från botten av mitt hjärta. Den kallas för “Beroende”. Jag har än så länge lyckats tygla mitt begär efter alkohol och tobak med hård, daglig fysisk träning samt vistelse ute i naturen i friska luften.

Det kan vara ett gympass på balkongen i Spanien eller på Fitness 24/7 i Uppsala. Det kan vara en löprunda i skogen. Det kan vara ett Ironman-triathlonlopp uppe i Gällivare eller nere i Marbella. Det kan vara en fjällvandring längs Kungsleden. Eller en tältnatt i en skog nära dig. Det är mina andningshål som jag inte kan leva utan.

De allra flesta kan dricka med måtta. Om du är en av dem; jag avundas dig. Om jag känner ett sug efter att festa till, då vill jag helst dricka tills jag stupar och röka ett paket cigaretter under tiden. Välkommen till min verklighet.

Jag vill inte sabotera mitt liv. Jag vill inte vandra min pappas väg. Jag vill inte bli självdestruktiv. Min pappas väg har orsakat alldeles för mycket sorg för mig, för mina syskon, och för min mamma. Jag vill att det ska vara nog nu.

Jag kan inte förlåta dig, pappa. Inte än i alla fall. Kanske gör jag det en dag, med hjälp av terapi. Men jag vill att du ska veta det här, pappa; jag känner till styrkan hos vår rival, den som du och jag har slagits emot sedan vi var unga män. Jag vet EXAKT vem du har krigat med. Du var bara inte stark nog. Men jag har inte gett upp än.

Jag fortsätter där du slutade. Jag kämpar för oss båda nu. Hoppas att du äntligen får sinnesro. Vila i frid, pappa